När Prinsen och Vilda var små tyckte jag det där med amning var riktigt jobbigt, det gjorde ont och var svårt att få till och blev aldrig helt bra, jag kunde inte förstå hur mammor kunde tycka det var en mysig stund och kände mest en lättnad när det var över. Jag kunde aldrig ligga och amma utan var tvungen att gå upp vid varje matning nattetid och satt där i soffan och frös med stel rygg, nu i efterhand kan jag ju tycka att jag heller aldrig ansträngde mig särskilt mycket för att felsöka och lösa problemen men där och då gjorde jag nog det jag kunde.
Den här gången, den allra sista, kände jag att jag skulle ge allt för att få amningen att fungera. Redan under graviditeten funderade jag ut lösningar för hur brösten skulle hamna i bästa position, har man megatuttar som jag så är det inte bara att hänga ut dom och låta lilla bebisen snutta hur som helst utan det krävs lite fixande. På BB prövade jag tusen olika ställningar och hittade till slut äntligen ett sätt som var bekvämt för både mig och Lillan, både liggandes och sittandes.
Helt plötsligt var amningen dom bästa stunderna på hela dan, att få en egen stund med Lillan ifred från kladdiga barnhänder och störande måsten var underbart och jag kände mer och mer att det var det här jag var gjord för. Lillan ökade i vikt som en hetsätande från Texas och jag ammade på så fort hon öppnade munnen, jag kröp mer än gärna upp i sängen med henne och njöt av vår egentid, hennes grejande händer och blå ögon som såg varje milimeter av mitt ansikte.
Nu är hon ju snart fyra månader och jag börjar få panik, snart ska gröten fram och alla smakportioner och majsbågar och allt vad det är. Jag vill inte! Jag vill att hon ska vara bebis länge länge till, tiden går för fort. På kvällarna har jag svårt att lägga henne ifrån mig för då har en dag till gått och hon blir större och större hela tiden, snart är hon tre år och inte alls min lilla bebis mer.
Men vem säger att hon absolut måste få i sig gluten vid fyra månaders ålder? Måste jag verkligen ge henne gröt redan? Jag vill så gärna fortsätta amma ett tag till och känner inte alls att hon måste pröva annat, hon är ju så nöjd ändå och sover gott hela nätterna.



Dom där händerna som hela tiden grejar ska jag alltid minnas.



Stunden då vi är helt själva, bara hon och jag.