Jag känner mig helt hemsk, har blivit så trött på katterna! Dom bara går runt och jamar, skitar ner och är i vägen. Nattetid är dom som småbebisar, jamar högt och vill sen inget särskilt när man vaknat och kommer upp, vill inte gå ut, vill inte vara kvar inne, vill mest gå runt och värka.
Har man dammsugit så bara måååste dom båda gå i lådan, gräva ut all sand på golvet och sen sprätta runt med tassarna så all sand åker runt i hela lägenheten. Har man torkat av bordet så är det tydligen ett inre tvång att kliva runt med lortiga tassar och smutsa ner, klia sig så håret ligger som en duk och gärna tvätta sina privata delar där vi sen ska äta.
När barnen lagt sig och försöker somna så går dom båda ut och in ur rummet och jamar, vilket såklart medför att barnen blir tokiga och inte kan somna.
När man äntligen landar i soffan för kvällen och får en stund för sig själv tar det mindre än en minut innan Astor står och trampar med sina sju kg på mitt bröst, två cm bredvid mig på armstödet ligger Emil och stirrar avundsjukt.
Det dåliga samvetet förföljer mig och jag känner mig som en häxa som funderar på att ta bort dom, jag älskar ju såklart dom båda men dom har blivit som två senila gubbar som inte vet vart dom ska ta vägen. Så fort man tar ett steg får man en katt under fötterna, så fort man står nära en bänk eller ett bord så hoppar Emil upp på en och sitter sen som en papegoja på en pirat.
Att släppa ut dom funkar inte heller, då tar det max fem minuter innan dom sitter på balkongen och jamar högt, då måste jag ju släppa in dom så inte grannarna blir arga. Under dom fem minutrarna har dom varit nere i rabatten och vänt så tassarna är leriga, att tvätta sig själva verkar inte stå överst på listan heller utan vi ska torka med en handduk när dom kommer in. Om man råkar glömma det så hoppar dom rakt upp i soffan och kliver runt och gör spår, alternativt i sängen.
Jag förlorar snart förståndet! Vems idé var det att skaffa katt? Vad är det för fel på vandrande pinnar?