En trevlig överraskning väntade mig igår morse, katten (inte Astor utan den andra, lilla Emil) hade pissat ner mina kläder. Ett nattlinne, en tunika och en bh låg slängt på golvet nedanför sängen och tydligen dög inte kattsanden lika bra som denna vackra tyghög.
Det här lilla odjuret har alltid haft taskiga nerver och dras med en mängd nervösa tics, redan som liten kattunge for han in under soffan så fort ett oväntat ljud dök upp och nuförtiden kan han bli vettskrämd av bara åsynen av sin svans, gud förbjude att man tappar något i närheten av honom, då får han i det närmaste en stroke.
Första gången vi märkte hans förkärlek till att kissa på tyg var när jag och Mannen åkte på semester en vecka och min kusin bodde i lägenheten och passade katterna, när vi kom hem märkte vi att Emil använt tvättkorgen som toalett hela veckan. Sen fortsatte det i samma anda i flera år, han kissade i soffan, i sängen, på kläder, på golvet, på mattor...ja faktiskt överallt. Konstigt nog kunde vi aldrig göra oss av med honom heller, varenda gång vi diskuterade avlivning så tittade han på oss med sina bruna skeliga ögon och vi smälte som smör.
Sen, lika plötsligt som det startat, så upphörde kissandet, inte en enda gång har det hänt på flera år. Förrän igår då. Men den här gången är jag nog beredd att skylla på kattsanden, när jag fyllde lådan med ny fräsch sand igår så gick han dit direkt och inatt fick mina kläder ligga ifred.