Jag är ju som bekant inte särskilt bra på att vänta, man kan nog utan att ljuga säga att jag är den mest otåliga personen i nordvästra Europa. Allt ska ske nu på en gång och helst igår, måste jag invänta exempelvis besked från nån myndighet, banken, skolan etc så hamnar jag i nåt slags mentalt limbo och kan inte fungera normalt. Ni minns väl hur det var när jag var helt fast i Drömkåkens klor? Vansinne kan man bara klassa det som.
Det jag i efterhand insett var att det var då, när Drömkåken var på tapeten, som min lärdomsresa startade. Någon högre makt hade fått för sig att nu jävlar skulle jag lära mig att vänta. Sen har det varit många många tillfällen när jag fått spader och börjat min nagelbitande hysteri över alla grejer jag vill ha, hus, högskoleplats, nytt jobb... ja ni vet, men allt jag önskat har glidit mig ur händerna.
Efteråt kan jag förstå att det jag då helst av allt ville inte var det smartaste eller ens det lämpligaste, kanske till och med det som fått mig och Mannen att gå skilda vägar/ gå under ekonomiskt men då när jag stod där mitt i allt så hade jag ingen förmåga att se konsekvenserna av min önskan.
Nu, ett och ett halvt år senare, känner jag mig fullärd och faktiskt kan jag också en känna ett inre lugn.
Jag måste inte möblera ett hus jag hittat på Hemnet och sen tycka att alla andra spekulanter är nazister. Jag måste inte in på högskolan till vilket pris som helst. Jag överlever även om vi inte kan göra några stora livsförändringar det närmsta året och livet kan faktiskt vara ganska bra när det är "som vanligt".
Just "som vanligt" är något jag för tillfället värderar ganska högt, kanske gör man det då allt vänts upp och ner och skakats som en snöglob flera gånger under kort tid. Idag är allt precis som vanligt, och jag älskar det.