Ett oerhört gastkramande drama utspelade sig natten mellan fredag och lördag, huvudpersonerna natten till ära var familjen Svenson.
Vi var på väg från vännerna i Ulricehamn och stannade till i Falköping för ett tankstopp, bensinlampan hade lyst ett tag och nu visade displayen att vi kunde köra 100 km till tom tank.
"Amen, vaar är bensinkortet nu då?!" gruffade Martin irriterat inifrån handskfacket, jag kände genast att ilskan kom krypande och svarade vänligt att för det första var det han som betalat sist och för det andra kanske han skulle kunna lägga tillbaka det för en enda gångs skull istället för att lägga det i plånboken där det nu fanns.
I tryggt förvar hemma.
En viss känsla av panik infann sig och vi började genomsöka bilen efter kort med kredit och/eller kontanter men utan framgång, efter en kort överläggning beslutade vi att köra hemåt. Eller ja, vad annars skulle vi göra?
Jag körde så bensinsnålt som möjligt, höll en jämn hastighet och släppte bara gasen i snäva kurvor, allt gick som på räls i flera mil och jag började tro att vi skulle klara det ända hem.
Då kliver en räv ut i vägen och jag måste tvärbromsa, bensinen bara bubblar ner i röret när jag sen måste gasa på för att komma upp i hastighet igen, "70 km till tom tank" proklamerade displayen och på skylten stod det Trollhättan 86 km.
En bra bit utanför grästorp, som ligger 2,2 mil utanför Trollhättan, insåg vi att vi låg jävligt brunt till. Regnet vräkte ner utan hejd, klockan var två på natten och det var mörkt som i graven, vi var mitt ute i ingenstans och displayen blinkade glatt "--- km till tom tank."
Då vaknade båda barnen.
Vilda skrek sådär hest i hysteri på både in-och utandning och Prinsen ylade värre än nånsin "jag vill inte dö här i skogen inatt!! Buhääää!!" Jag var helt vansinnig på Martin eftersom hela soppan var hans fel och smidde lömska planer om att göra köttfärs av honom, kväva honom eller helt enkelt bara slå ihjäl honom. Efter att han gått dom 3 milen hem, tankat upp en reservdunk och tömt i bilen förstås.
Väl inne i Grästorps lilla stadskärna tänkte jag hoppa på första bästa person som visade sig och tigga pengar, eller skulle man kanske ringa på nånstans där det lyste? Kanske skulle vi kunna ta en taxi? Vi hade ju förstås täcken och kuddar i bagaget eftersom vi först tänkt sova över men sen ändrat oss, vi skulle ju kunna sova i bilen och ringa efter hjälp morgonen efter. Svetten rann längs ryggen och barnen fortsatte vråla, för ett ögonblick tänkte jag ringa polisen, detta om nåt var ju en trafikfara.
Inga alternativ kändes jättbra så efter ett kort stopp på Tre Älgar (bensinstation och värdshus i Grästorp) där vi än en gång genomsökt bilen efter kontanter bestämde vi oss för att köra så långt vi kunde, ju närmare hem desto kortare sträcka att gå/åka taxi. Jag knäppte händerna och bad en stilla bön att vi skulle klara oss till rondellen vid Åsaka skola, därifrån var det inte jättelångt hem.
Efter några hundra meter infann sig en skrämmande tystnad i bilen, barnen hade slocknat och jag och Martin fokuserade på tecken från bilen som tydde på att slutet var nära.
Döm om vår förvåning när vi gled igenom skyltarna till Halvorstorp, så nära hem att vi skulle kunna gå allihop! Herregud ett sånt mirakel. Jag gasade på och hoppades på att kunna rulla så långt som möjligt om nu bilen skulle stanna och en minut senare såg vi vårt hus, helt otroligt. Vi rullade in på parkeringsrutan på ångorna, klockan var halv tre på natten och det ljusnade i horisonten.
Vi var hemma, alla hade överlevt och viktigast av allt: Martin lärde sig att bensinkortet SKA VARA I BILEN!!!!
Kanske.