Man blir mindre kräsen med åren, det är bara så.
Jag har aldrig varit speciellt kräsen förstås men klart att vi skulle ha ny vagn när Prinsen föddes. Och tack vare Martins dåvarande jobb så hade vi massor med nya fina kläder som alltid uppdaterades.
Det fanns liksom ingen anledning att ta emot arvegods, inte ens när det gällde vinteroveraller eller galonisar för det fanns ju på hans jobb. Det enda jag egentligen köpt är skor till barnen.
Desvärre beslöt sig ledningen på martins jobb för att flytta hela företaget till Baltikum, eller förlåt  jag menar Stockholm, för ungefär ett år sen.
Och sen var den sagan all, som man säger.
Helt plötsligt var jag tvungen att vara rädd om barnens kläder, tvätta oftare och ta på barnen samma kläder två dar i rad!
Innan den stora flytten så passade min man på att köpa på sig enorma mängder kläder i olika storlekar till båda barnen, men desvärre finns det inte så mycket kvar till Lillan nu. Hon behöver bli nåt år äldre först.
Helt plötsligt insåg jag att man faktiskt inte måste ha nytt, det kan rentav vara en förlustaffär. Visst är det kul med nya kläder men är det inte lite som att slänga pengarna i sjön?
Jag ringde min vän Monica idag, hon fick tvillingar när vi fick Prinsen och har fletalet gånger uttryckt en önskan om att bli av med kläder, så nu sa jag "släng ner allt du hittar, ge mig ett pris och vi är överens."
Konstigt hur man ändrar sig, jag som förr inte ens ville ta i ärvda kläder kan helt enkelt inte se det viktiga i nytt längre.
Sen har min rika erfarenhet av småbarn också ett finger med i spelet, det är ju inte självklart att dom små liven vill ta på sig det man handlat, dom ramlar i rutchkanan, spiller saft, geggar i sandlådan, skiter på sig... Inte vill man stå där som en lyxmorsa och gråta över en fläck på nya tröjan, nej låt barnen härja fritt och skit i kläderna.
Helt, rent och praktiskt har blivit min melodi, kan det måhända vara ett ålderstecken?