När vi stod inför skolvalet nån gång förra året fanns det egentligen bara ett alternativ; Prinsen skulle gå dit kompisarna gick. 
Både jag och Martin har flyttat i samband med skolstarten och för mig var det jättesvårt att hitta en plats i en ny grupp, jag hade aldrig gått på dagis och var inte alls så socialt kompetent som dom andra och pedagogiken hade ännu inte nått det lilla inavlade Strömslund där jag växte upp. Mitt starkaste minne från förskolan var att jag, som inte gick heltid utan bara vissa dagar, inte fick en egen "prick" att sitta på i samlingen utan fick dela med en annan tjej som inte heller gick fulltid. Låter kanske banalt men det speglade liksom hela min känsla av förskolan, icke-tillhörighet, utanförskap och att komma i andra hand.
När så vår stora kille skulle gå över i skolans värld var det av största vikt för oss båda att han hamnade med sina närmsta kompisar så han skulle känna sig trygg, det sista dagisfröken sa till oss innan vi lämnade dagis var "hoppas bara lärarna ser Prinsens hunger efter kunskap, att dom inte försöker pressa ner honom i samma form som alla andra".
Självklart inte, trodde vi, nu var det ju för guds skull år 2008 och pedagogik var väl nåt som genomsyrade hela skolans värld?
Eller inte.
I den kommunala skolan SKA alla pressas ner i formen för "normal, som alla andra och på inget sätt unik" och ve den som inte passar! Skolan är precis lika mossig som när vi sjuttiotalister skavde på stolarna, enda skillnaden är att lokalerna är uppfräschade och läroplanen ser annorlunda ut, vilket inte alls betyder att man lär ut saker på ett mer utvecklande och stimulerande vis utan man håller krampaktigt tag i det gamla förgånga.
Dom två första månaderna av skolan var det ett helsike att hämta Prinsen, han var oftast lessen, nedstämd eller arg och berättade att han blivit kallad fula saker och inte fått vara med två två närmsta vännerna. Fröken klargjorde att vår son minsann slogs och knuffades och det var verkligen inte ok, att han sen nått sin gräns för vad han tålde var irrelevant. Tydligen är det på Prinsens skola helt ok att retas och kasta sand men slåss, det gör man inte.
Jag säger inte att jag tycker det är okej att han slåss men jag känner honom rätt väl efter dom här åren och vet att han inte slåss utan anledning, han har helt enkelt fått nog av "du får inte vara med!" "jävla bög!" och "jag hatar dig!" vilket kanske inte är så konstigt.
Nu har hela situationen gått så långt att han gjort det till en roll, han är den som förväntas tramsa, bråka och slåss och även om han (tro det eller ej) är helt oskyldig så räcker det att dom andra barnen säger "han slog mig!" för att fröken ska gå på honom.
Med tanke på att vi INTE EN ENDA gång fått höra det här från dagis så blir man självklart förbannad och undrar hur i helvete dom kan kalla det "pedagogik" att godkänna gliringar i flera månader men att så fort nån sätter ner foten och klappar till blir det problem. Hur kan man kalla det "pedagogik" och sen bara stå och glo som ett spån när fyra sexåringar simmar i världens största vattenpöl utan regnkläder och säga att det är barnens ansvar att klä sig efter vädret?
Hur kan man kalla det pedagogik att ha fyrtio fritidsbarn i samma rum och sen förvänta sig att alla ska lyssna på saga?
Prinsen och vännerna från Mätbandets dagis är vana vid utelek, till och med BVC-sköterskan säger "ja här märks det minsann vilka barn som går på Mätbandet!" med tanke på hur friska dom är, och kanske vore det en lösning att en fröken tar med sig sprallisarna ut på eftermiddagen istället för att alla ska höra saga? Kanske kan man tänka utanför lådan? Eller är det för mycket begärt år 2008 i skolans förgrämda värld?