Två veckor och fem dagar kvar. I min värld två år och fem månader.
Jag är som en sjöko, kan knappt vända mig i sängen och får trycksår om jag spenderar mer än två timmar på varje sida, kan nästan inte gå och kommer inte ens fram till bordet när vi ska äta utan får bara hålla tummarna att allt stannar på gaffeln.
Ibland kan jag känna hur den lilla blomman därinne pressar sig ner i bäckenet, det isar i benet och man kan nästan höra hur det gnisslar som när frigolit gnids mot frigolit, jag hoppas det betyder att det snart är på gång för jag står inte ut så här länge till.
Det enda jag vill göra är att sova men det är inte så förenligt med simskola, handbollsträningar, middagsbestyr och ett ständigt pågående krig mot tvättkorgen. En dag som denna, med sol och blå himmel, kan man ju till och med i mitt tillstånd uppbåda tillräckligt med entusiasm för att hitta på något men hur ofta är dagarna såna?
Nej, jag måste nog lägga in en proposition till riksdagen om att slopa den sista graviditetsmånaden. Det kan dom väl gå med på, det är ju ändå Internationella Kvinnodagen idag.