Lillan växer så det knakar. I sömmarna.
Hon är bara tre månader men har redan växt i storlek 68 med råge, "hon fyller ut det, om man säger så" försökte Kerstin vid sista invägningen då vågen stannade på 7200g till dom 62 centimetrarna hon nu mäter över havet.
Hela hennes kropp är bullig, valkig och mjuk, hela hon är som en deg och alldeles underbar, kinderna hänger ut på bröstet när hon sitter och det finns veck på varenda yta. Veck som för övrigt är rätt important att tvätta har vi erfarit då hon under några dagar luktade ruttet utan att vi fattade varför, tills vi hittade ett nytt veck på halsen som samlat på sig mjölk, kräk och annat skräp.
Anledningen till hennes viktuppgång är förmodligen att jag ammar lite hur som helst, en sak jag inte gjort med dom andra två. När Prinsen föddes var jag jättenoga med att hitta rutiner, jag skrev ner när han åt och hur länge på varje bröst och förde protokoll på sömnen, fasta rutiner var A och O tyckte jag. Och det betalade sig förstås, han åt och sov som en riktig prins redan efter några veckor.
När Vilda sen gjorde entré med buller och bång gjorde jag samma sak, då var jag i ännu mer behov av rutiner eftersom jag hade en vild fyraåring hemma, och även om hon aldrig varit bra på att sova så föll hon strax in i vår lunk här hemma.
Den här gången har jag ammat så fort Lillan öppnat munnen, och särskilt när vi var på Cypern kändes det viktigt att ge henne ofta just för vätskans skull så då drog det nog iväg en del. När det gäller rutiner är det enda viktiga att hon sover på natten och det gör hon, hon somnar mellan halv nio och nio varje kväll och vaknar inte förrän vid sex eller sju morgonen efter, så jag tycker nog att jag kan köra lite hur som helst på dagarna. Det är ju min sista lilla bebis så jag försöker njuta av alla sekunder alla dagar.



Det är väl okej att underhakan hänger ut mer än överhakan?