Jag måste erkänna det, mina barn är rätt puckade. För att vara helt ärlig måste jag säga att jag börjar tvivla på deras mentala kapacitet.
Häromdan skulle vi till Willys, en bilfärd på max fem minuter, barnen packade med sig femton (15!) cd-skivor och verkade leva i villfarelsen att jag skulle agera personlig DJ åt dom under resans gång. Jag upplyste vänligt om att jag också skulle framföra ett fordon och kanske kunde behöva släppa bilstereon med blicken ibland för att väja för andra trafikanter men lovade att spela en CD på vägen dit och en annan på vägen hem, om tillfälle gavs kunde jag också tänka mig att byta låt då och då.
När vi svängde in på Willys parkering hade jag gått igenom tjugoen låtar och tänka sig, just den häääär låten var ju den allra bästa! Kunde vi inte sitta kvar och lyssna klart? Snäääälla mamma?
Jag kände mig inte alls snäll, jag kände mig yr. Jag hade hört ett tresekundersintro till över tjugo låtar och var på god väg att utveckla svår tinnitus, jag ville bara att det skulle bli tyst och sa till barnen att dom kunde ta med sig cd:n tillbaka in och lyssna på den i rummet när vi kom hem.
Barnen reagerade som om jag just sagt att vi skulle ha glasstårta till middag och stirrade på varann med vidöppna munnar, "jaaaaaa!!!!" ropade dom sen i kör. "Vi kan ha disco!!"
Jag skrattade och grät på samma gång. Grät för att jag gav dom idén till att plåga mig ytterligare och skrattade för att dom korkade små liven inte insett att skivorna funnits hemma i flera år och varit fullt tillgängliga för att lyssnas på när som helst.