Nu är det nära mina vänner. Veckorna bara rusar fram och snart finns hon här, alldeles varm och levande och så innerligt efterlängtad.
Inne i magen är det oftast cirkuskonster hela dagarna, fötter och knän på väg ut genom bukhålan är inget jag längre förvånas över och det kan till och med göra ordentligt ont när hon far runt. Mina bröst har gått från pangtuttar (20+) till något säckiga men ändå helt ok tuttar (29+) till helt oigenkännliga pannkakor som läcker mjölk (dags dato) och kommer antagligen för alltid se ut som tomma icapåsar i fritt hängande tillstånd. Tack och lov har jag inte fått några nya bristningar (än) och även om jag ser ut som en sjöko så har jag bara gått up tio kg och faktistk blivit smalare i övrigt, bådar gott inför kommande amning.
Alla kläder är på plats, det tvättas för fullt och garderoben är full av pyttesockar, pyttebrallor, pytteklänningar och minibodysar, listan inför BB-väskan är gjord och alla papper är i en plastficka. Klappat och klart helt enkelt.
Häromdan bakade jag framgångsrikt kolakakor, chokladbröd och äpplekaka så nu finns det annat än fulkakor att bjussa på men nån mer bakhysteri än den som infann sig förra veckan har jag tyvärr inte sett röken av. Jag är mest trött och sover så länge jag bara kan på dagarna, innan jag slutade jobba hade jag massor av planer men dom flesta har gått i stöpet just på grund av tröttheten. En del säger "passa på att sova nu!" men jag vet ju att det nästan är värre att vänja kroppen vid mycket sömn, då lär ju den första tiden bara blir ännu jobbigare att tackla. Det bästa är dom dagarna jag lyckats hålla mig vaken från det att barnen gått till förskola/ fritids vid åtta, då kan jag somna i tid och sen förhoppningsvis sova hela natten istället för att vakna varannan timma. 
Sju veckor kvar, Mannen tror tidigare, jag senare. Vad tror ni?