För ett par veckor sen fick vi en ny inneboende här i tändsticksasken, Speldjävulen heter han och han är inte trevlig.
Det började då Prinsen fick sitt efterlängtade Nintendo DS och ett Super Mario-spel, Mannen och jag översvämmades av nostalgi och ryckte det ur händerna på honom innan han hunnit blinka, sen "lånade" vi det på obestämd tid. I början var Prinsen glad över intresset för en sak som han hade, han var rentav impad av sina gamla föräldrar, inte trodde han att vi satt inne med såna kunskaper. Vi visade honom alla genvägar, allt fusk och alla gömda skatter och avancerade till sjätte världen redan på tredje dan, Prinsen skröt i skolan om hur bra vi var och om hir många liv vi hade skramlat ihop.
Sen blev det mindre och mindre kul att spelet var upptaget mest hela tiden, om det nån gång låg för sig självt stod det i standby och inga framgångar var sparade så att han skulle få starta om var otänkbart. Jag och mannen uteslöt helt alla äktenskapliga aktiviteter till förmån för Mario och Luigi och nätterna kantades av svampar, blommor och små sköldpaddor.
Till slut tröttnade Prinsen, han började lägga undan spelet, ta det med sig överallt och ställa till en scen om det inte låg på hans nattduksbord när han vaknade. Det gick längre och längre mellan stunderna vi fick spela och nu får vi bara låna det ibland eller om vi ber snällt så får får vi låna det när han somnat. Men då måste vi lägga tillbaka det på hans sängbord när vi är klara.
Vi överväger nu att köpa ett eget DS, kan va lite svårt att prioritera in det i den strama hushållsbudgeten bara.