Jag har ju en konstig förmåga att dra till mig eldsvådor, vart jag än vänder mig så råkar ett ljus övertändas eller en platta smälta nåt dyrt. Senast i lördags glömdes ett ljus när vi gick upp till grannarna, prisa gud att vi fortfarande lever.
Det här problemet är något som hittills bara visat sig i hemmets lugna vrå, men igår började det sprida sig även till Gullvivan. Vi har ju ett brandombud som är i det närmaste manisk i sina översyner och som mer än gärna håller långa uppläxningar om vad vi gjort fel där och jag måste nog säga att jag sitter och myser lite när jag nu ska berätta vad som hände.
Mitt i kvällsmaten ringde det på dörren, två gymnasiekillar hade fått hedersuppdraget av stadens bostadsbolag att röja våra brandutgångar från snö. Problemet var att dom inte kunde öppna dörrarna, visste vi kanske hur man gjorde? Stärkt av Brandombudets visdomsord svarade jag att sjävlklaaaart visste vi det, det var bara att slå bort skyddskåpan av plast och sen vips skulle man kunna låsa upp och utrymma.
Eller inte.
Skyddskåpan satt som berget och tog flera minuters intensiv misshandel att få bort, både jag och gymnasiekillen gick åt den rätt hårt och det enda jag hade i huvudet var "tack gode gud att det inte brinner nu!"
När den väl var ur vägen gav vi oss på låsvredet, en hård kamp inleddes men utan resultat, det satt liksom fastkilat och gav inte vika en tum. Efter ännu fler minuter - minuter som man för övrigt INTE har i en nödsituation där en rökfylld korridor knappast är gynnsam för styrka och lugn - tog gymnasiekillen på sig sin arbetshandske och fick till slut upp låset. Hallelulja! Vid det här laget hade vi varit stendöda hela bunten.
Pojkarna började snöröjningen och jag gick för att skriva en ilsken lapp som skulle faxas till bostadsbolaget pronto.
En kvart senare hör jag hur någon bankar på branddörren, det var dom stackars pojkarna som stod inlåsta i den där "buren" man hamnar i vid slutet av en spiraltrappa. Där gick inte låset att få upp, surprise surprise!
Det slutade med att dom fick klättra upp i trappan igen och hoppa ner i snön. Men vem vet, kanske kan våra dementa nittioåttaringar också klara det den dagen Gullvivan står i ljusan låga? Om dom nu kan få upp låste vill säga.