Ångesten börjar släppa nu, kan andas igen. Vi har betalat räkningarna.
Alltid är det lika tragiskt, jag tror jag befinner mig i gränslandet mellan "ekonomisk katastrof" och "gömma fönsterkuvert i ett skåp tills killar med solglasögon knackar på dörren", jag klarar bara inte av att sätta mig och face the ugly truth.
I vanliga fall brukar Mannen ta tag i räkningarna i alldeles lagom god tid och inga större scener brukar utspelas men den här gången föll allt ekonomiskt ansvar bort av någon anledning. Lönen kom ju så tidigt och så skulle vi julhandla och så var det visst några klappar som saknades och så var det ju Vildas födelsedag och så... Ångest.
Idag när jag skulle handla mat på jobbet kände jag en stor klump i magen, tänkte att nu står det "medges ej" i rutan och så har jag inte ens en liten tjuga kvar att betala räkningarna med. Riktigt så illa var det tack och lov inte men det här var verkligen sista gången jag tog på spenderarbrallorna innan alla måsten är avklarade.