Idag var det dags för Nif-gymnasternas årliga klubbmästerskap, gymnaster i alla åldrar tävlade om priset för "bästa klädsel" och "bästa framförande". Prinsen och hans grupp utklädda till militärer var såklart med och första genrepet ägde rum redan klockan halv elva i morse, själva tävlingen startade vid tolv och sen betades grupp efter grupp av. Vi kände flera barn så vi stannade hela tävlingen igenom vilket innebar att när allt var slut klockan fyra var blodsockret i höjd med anklarna, båda barnen hade knorrat en stund redan och jag insåg det enda raka var en sväng in på Max.
Utanför Max stod lämpligt nog en hoppborg, hallelulja! Kön inne i restaurangen var en dryg kilometer så bättre hade det inte kunnat bli.
Tio minuter senare, när jag var näst på tur, öppnas dörren och en förtvivlad Prins rusar in. "Mamma! Mamma! Hon blöder näsblod! Du måste komma!"
Kallt beräknande som jag är inser jag att Prinsen säkerligen överdriver, han kan vara rätt dramatisk ibland, och ber honom ta med henne in istället. Att det utanför dörren skapats en viss uppståndelse är inget jag tänker på, jag har bara ögon för Originalmålet jag strax ska få sätta tänderna i. Prinsen protesterar men jag påpekar att det är vår tur nu så dom kan lika gärna komma in båda två, han springer ut igen och jag skrockar överslätande till tantet bakom i kön, som lovat att hålla min plats om jag vill gå ut, att "det nog inte är så farligt, det som inte dödar, det härdar höhöhö!"
Tre sekunder senare leds lilla Vild in av en annan mamma, det fullkomligt pissar ut blod från mun och näsa och Vilda skriker så öronen krullar sig, den andra mamman har handen full av våtservetter som hon försöker stoppa blodet med och jag känner mig som världens sämsta människa. Där står jag och bara tänker på mat medans mitt barn får tas om hand av andra mammor, usch.
Alla blir helt plötsligt engagerade i mig och Vild, till och med stadens burksamlare som passat på att värma sig en stund inne på hamburgerhaket springer efter papper och hjälper till att torka, det tar en bra stund att få stopp på blodet, tyst på Vilda och rent på golvet. Tanten som stått bakom oss i kön kommer fram och säger att hon pratat med killen i kassan och sagt att vi minsann inte ska stå i kö en gång till utan får gå före så fort lillan är bättre.
Så när vi torkat klart och Lillan slutat blöda ropar kassakillen fram oss och vi glider fram som värsta VIP-folket, förbi hela kön, maten klar på ett kick och två snurriga sugrör i glada färger på brickan.
När vi äter kommer andra gäster förbi och klappar Vilda på huvudet, frågar om hon mår bättre och om hon har ont, vi känner oss nästan som kändisar där vi sitter.
Lilla Vild återhämtar sig snabbt, efter maten hoppar hon igen och jag kan sippa på min milkshake i lugn och ro. Slutet gott allting gott.
Hur det gick för Prinsen på tävlingen?
Tyvärr gick småtjejerna i blåsippskläder *hosthost loooosers host* hem hos domarna och militärkillarna fick inget pris. Prinsen var helt vansinnig och skrek att han minsann skulle sluta i Nif, krossa tröstprisplaketten mot stengolvet och köra micken i halsen på kärringen som var konfrencier. Hur det kunde bli hennes fel är det ingen som vet.