Igår drabbades jag av svår panik. Så svår att jag för en stund hade svårt att andas.
Det hela började egentligen i förrgår när jag kom hem från jobbet vid nio; en gul påse från Netto stod på diskbänken, den innehöll en påse nybakat bröd och en kaka och Martin sa att min mamma varit och lämnat den. Ingen hade varit hemma utan påsen väntade utanför dörren.
Vi käkade några mackor till kvällsmat, brödet riktigt smälte i munnen och jag tänkte att en mamma som min har minsann inte alla! Efter kvällsmackorna tog vi en bit kaka, också den skitgod och den avnjöts med ett stort glas kall mjölk.
Konstigt ändå, mamma brukade inte baka sånt bröd och en sån kaka har jag heller aldrig ätit förr, och formen som kakan låg i har jag aldrig sett hemma hos mamma... Men längre än så kom jag inte i tankeverksamheten.
Dagen efter hade jag med mig några mackor till jobbet, min kära kollega Zamah berömde min mamma, "vad duktig hon är på att baka!" sa hon och provsmakade brödet som även idag var helt ljuvligt. Jag tänkte att jag skulle be om receptet så jag sms:ade mamma och när svaret plingade in i mobilen blev jag helt kall.
"Vaddå bröd? Jag har inte lämnat nåt bröd."

Vad i... vaddå "inte lämnat"?! Vem har då lämnat det? Bekantskapslistan gicks snabbt igenom och alla ströks lilka snabbt, är det nån som lämnar en påse med nybakat bröd och kakor utanför dörrar så är det mamma.
Vems bröd var det egentligen jag satt och tuggade på?

Elsa, vår granne i åttioårsåldern, brukade i och för sig ha täta besök av sin dotter... Och hon brukade alltid hjälpa till med inhandling och sånt... Var det HON som lämnat en påse gott till sin mamma? Det goda som jag nu girigt glufsat i mig?
Jag ringde upp Martin och delgav honom mina misstankar, hur i hela världen skulle vi klara oss ur det här? Hela situationen var ju så pinsam att man ville dö! Vi hade snott och käkat upp en pensionärs mat!!

Blommor! Vi enades om att köpa en bukett blommor och be så hemskt mycket om ursäkt för att vi ätit upp hennes mat. Men då kom ett helt nytt problem upp; formen som kakan legat i, hur skulle vi göra med den? Det vore ju ÄNNU mer pinsamt att behöva lämna den, diskad och fin, typ "tack så jävla mycket för kakan. Den var skitgod."
Min mage vände sig och jag funderade på att sälja lägenheten och flytta under dagen, jag skulle för alltid bli utstirrad och pekad på som "brödtjuven".
Efter en stund ringde Martin tillbaka, han kom på att han lånat ut sitt mobila bredband till min kära moster Carina häromdagen, kanske var det hon som återgäldat tjänsten med lite nybakt?
Ett par timmar senare dök Carina upp utanför dörren hemma och innan jag ens sagt "hej" frågade jag med hjärtat i halsgropen "det är väl ändå du som varit här med bröd??" och visst var det hon!
Tack och lov, mitt samvete blev med ens lika rent som innan (hur rent det nu kan vara...) och jag andades ut. Sen insåg jag vilken tur det var att vi inte köpt blommor och ursäktat oss för Elsa, det hade ju varit hur pinsamt som helst.
Receptet på det supergoda brödet kunde jag ju dessutom be om, det hade nog inte sett bra ut att fråga Elsa; "förresten, kan du höra om du kan får receptet...?"