Idag är vi deprimerade i familjen. Ett drömhus har kommit ut på markanden och vi kan inte köpa, helt bisarrt. Priset är ok, planlösningen precis allt vi vill och behöver, storleken är perfekt, läget är helt underbart...
Jag vet att jag lät likadant i vintras då Drömkåken var på tapeten men med facit på hand inser jag att det rucklet aldrig gått att göra beboeligt och jag är faktiskt glad att affären gick i stöpet. Det här huset däremot, tilltalar oss båda och passar vår familj och våra behov och just därför gör det så ont att inte kunna göra slag i saken. Det är liksom ett halvår för tidigt.
Egentligen är det så fånigt att man inte får låna pengar när man går på CSN, Martin har ju ändå en liten peng in på kontot varje månad, även om det är ett lån. Och rent ekonomiskt skulle vi klara av en ökad kostnad, liten förstås men ändå, och om ungefär åtta månader så har vi ju jobb båda två så då förändras ju allt.
Jag vet att det kommer nya hus, jag vet att vi inte kommer bo i Dockskåpet för evigt och jag vet att livet går vidare men jag är bara såååå besviken! Det är ju det här huset vi vill ha!