En droppe i havet

När man håller till i min bransch får man också döden med på ett hörn, det har aldrig känts konstigt eller fel och jag har aldrig heller haft ont av att sitta vak hos en döende eller förbereda en avliden för sista resan. Det är ju så livet är, "man föds och man dör" som Lovis sa och att se en gammal och sjuk människa äntligen få frid kan faktiskt vara något fint, något man blir lättad av.
En dag i förra veckan dog en tant på jobbet och då vräktes alla såna här tankar omkull, hon var över 95 år och själva döden var inget oväntat men däremot blev allt praktiskt något som fick mig att tänka. Tanten hade inga barn eller syskon kvar i livet så den enda som fortfarande förde släktens namn vidare var ett syskonbarnbarn i mycket hög ålder, hon fick nu ta hand om alla detaljer som begravning, bouppteckning osv. Tantens alla pengar (många många pengar) skulle oavkortat gå till Barncancerfonden och det skulle även alla pengar för de svindyra möbler som fanns. Det enda som syskonbarnbarnet hade kvar att förvalta var tantens alla fotoalbum och dom skulle slängas. Såklart kan man inte behålla såna saker när man egentligen inte känner den som figurerar och framförallt inte när man själv är över åttio år och utan egna barn, för vem ska ta hand om dom sen?
Tanken var ändå så...svår att greppa. Där i fanns ju hela hennes liv! Alla hennes resor, vänner, mannen, hemmet och stugan... Det var ju en hel livstids minnen i dom albumen och en gång i tiden hade ju lilla tanten suttit där och klistrat in alla bilder, minnts resorna och kanske fällt en tår över svunna tider. Nu skulle alltihop ner i en röd påse och brännas.
Sen skulle inget mer någonsin påminna om tanten, hennes liv eller att hon ens existerat.
Är livet verkligen så definitivt? Finns det inget mer? Ska mitt liv också sluta så en dag? I röd påse?
Tänker man så blir man ju helt galen. Jag tror vi människor måste tänka kortsiktigt, ett par år fram i tiden det räcker. Inte kan man gå och tänka på vad som händer med världen efter sin död, då blir man nog deprimerad.


Kommentarer
Postat av: Angelica

Fy så tragiskt... Tur att man inte har ont av sånt när man är död!!

2009-03-22 @ 22:10:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback