Är nu inne på andra natten utan nån vidare sömn, därav bloggbrottet, lilla primadonnan håller oss alla vakna för tillfället. Hon vaknar nånstans vid tolv och gnäller, hon är inte lessen eller så utan mer sur, efter en stund inser jag att hon inte ger sig så då går jag in och där börjar problemen. Hon är inte alls kontaktbar utan bara ligger och blundar och skriker, sparkar omkring sig och är helt vild i allmänhet, inget man gör eller säger går hem. Både jag och Martin (och Prinsen som blir väckt av mistluren) har prövat ALLT; trösta, krama, hålla, pussa, skälla, gapa, vädja och hota... Det enda vi kan göra är att vänta ut henne, hon får helt enkelt hålla på, även om det känns helt hemskt att lämna henne i det skicket. Hon går runt i lägenheten och illvrålar så grannarna måste börja undra om vi slår henne men så efter ungefär en halvitmma-timma kommer hon, då är hon inte förbannad längre utan vill ha tröst och kramar och slutligen kanske hon kan somna om.
När man pratar med henne på morgonen om varför i hela världen hon skrek så säger hon att hon är kissenödig, vilket hon absolut inte är på natten om man frågar henne, eller att hon vill sova hos oss men det vill hon inte heller just då så nåt riktigt svar lär vi väl aldrig få. Hon är i alla fall inte rädd, trodde först att hon kanske hade s.k "nattskräck" som jag läst om men det kan vi helt utesluta. Vilda är nämligen helt jävla vansinnig.
Efter en sån här pärs är Vilda skittrött och slocknar som en stock medan jag och Martin ligger vakna, adrenalinet sprutar och man är uppskruvad till max. När sen klockan ringer vid sex har man på sin höjd fått tre-fyra timmar sammanhängande sömn och man är redo att ta sig an dagen.
Eller inte.