Idag tröttnade jag på Prinsens hals, nu har det liksom gått tio dagar sen popcornskalet satte sig på tvären och det har fått alla chanser att komma upp på egen hand, Prinsen har typ ätit en hundradel av allt han skulle gjort i vanliga fall och tackade till och med nej till godis i helgen. Dessutom var han och Martin iväg till vårdcentralen i torsdags men såklart var det absoluuuut ingen fara, det skulle komma upp av sig självt (vad var det jag sa? Våga hata vårdcentralen!) och nåt skal kunde dom inte se. Nähä, det menar du inte, att man inte kan se rakt igenom halsen? Idioter.
Jag lydde Kusins råd och ringde öron-näsa-hals för en andra åsikt och en timma senare satt vi i väntrummet, Prinsen blek av skräck och helt frisk, "mamma, jag looovar, det känns ingenting nu. Inte nåt! Hör; *andas på  mig* hör du?"
Doktorn var toppen och skojade bort hela undersökningen med rolig pannlampa och lustiga tillrop och ett tu tre var vi klara, inget skal syntes till (såklart, när man väl är hos doktorn) men ett par sår i svalget hade min kära son åsamkat sig efter hetsigt skrap med olika verktyg.
Han har dyrt och heligt lovat att aldrig mer äta popcorn och nu ska han dessutom inte äta godis mer heller för han vill ha "glänsande tänder". Behöver jag tillägga att han är kär?