Idag firar jag och Martin sexårig bröllopsdag, grattis grattis! Tänk att vi stått ut med varandra så länge, det är ju ett mirakel, men kanske är det som Martin sa i ett ögonblick av visdom; "Vi klarar oss inte utan varandra, vi är för dumma." Ja, antingen det eller kärlek.
När vi träffades var vi tjugoett och tjugotre år och hade lite andra prioriteringar än idag, exempelvis kunde jag inte förstå hur man överlevde utan att raka benen varannan dag, sova till tolv på lediga dagar, köpa en snygg klänning bara för att den var på rea och inte för att man var tvungen att ha nåt utan hål/ fläckar eller utan att få äta allt godis själv. 
Jag minns att jag chockades svårt när en tjej jag jobbade med för länge sen berättade att hon och hennes kille varit ihop i tretton år! Herregud, tretton ÅR?! Var hon inte klok, tröttnade hon inte? Hon slösade ju hela livet på honom, dessutom hade dom ju två barn vilket verkade superjobbigt, dom vaknade på natten och om dom väl sov så vaknade dom typ sex på morgonen. Helt fruktansvärt vilket liv, inga fester, inga nöjen, inga rakade ben... Sjukt gammal var hon också, hade nästan inget kul kvar av livet. Säkert över trettio.
 Det är väl tur att man förändras, tänk om man skulle vara lika naiv hela livet.