Aahh...jag kan riktigt känna hur friden sänker sig över mig. Barnen sover, akvariet är städat, tvätten hängd, golven dammsugna och disken diskad. Vinet upphällt och kvällen är bara min.
Martin åkte till Stockholm igår och det är riktigt skönt att vara på en man hand, barnen sköter sig så exemplariskt och är bara hur underbara som helst och jag får mycket viktigt egentid. Jag har alltid varit något av en ensamvarg och värdesätter tiden då jag får tänka utan att bli avbruten, fundera på livets stora frågor, dagdrömma, läsa eller bara sitta ner med en kopp kaffe i total tystnad. Ingen radio, inga frågor, inget mer än jag. Utan det går jag sönder.
Dom första dagarna när Martin åkt brukar därför gå åt till återhämtning men efter två-tre dagar när ensamheten börjar bli tråkig så går tiden såå långsamt och jag längtar varje sekund.
Den här gången kommer han hem på helgen, annars stannar dom uppe även då eftersom det blir så långt att åka för en dag hemma, men nu hade dom tydligen inga lektioner på fredagen och börjar inte igen förrän på tisdag så då blir det ju lite tid hemma med familjerna.
Jag jobbar ju såklart hela helgen men jag slipper i alla fall pussla ihop livet med barnvakt, det är jobbigt både för barnen och mig och jag börjar känna mig som en plåga för stackars mormor och morfar som får ställa in sina aktiviteter för att hjälpa mig.
Jag har lovat att hälsa på varje vecka när dom hamnar på hemmet men det känns som om man kanske skulle göra något mer, dom har ju i alla fall ställt upp i ur och skur i ett och ett halvt år menar jag. Kanske en fin middag eller så? Vi är ju gjorda av pengar så en Happy Meal kan vi nog fixa fram.