"Har du Facebook?"
Jag minns för ett par år sen när jag först hörde talas om denna sensation och jag instinktivt kände "nätack" och tyckte att alla som höll till där var ligister/ stockholmare eller snobbar och så lågt skulle jag verkligen inte sjunka.
Sen blev det helt plötsligt så att nästan alla mina kompisar pratade om att "vara vänner på FB" och hur fantastiskt det var med att hitta gamla kompisar osv, jag suckade och rullade med ögonen så jag nästan fick kramp, "men hallååå! Fattar ni inte hur töntiga ni är? Fejsbock? Jag har väl annat att göra än att leta upp folk jag en gång känt, skaffa er ett liiiv!"
För nåt år sen smygskaffade jag FB, mest för att prova det och sen kunna dissa med gott samvete och för att promota bloggen, jag sa inget för hur pinsamt hade det inte varit? Testade för skojs skull att leta efter min gamla barndomskompis och fick upp typ fyratusen träffar på namnet och alla var fel, dom flesta var förväxta pinuppor med halvöppna munnar och svalligt hår och där slutade min FB-karriär.
Inte för att min kompis' namn nödvändigtvis förväxlats med världens alla lössläppta flickor utan mest för att jag tycket att det blev ett statement, fanns man på FB så skulle man ha massa egopics på sig själv och vara så snygg som möjligt för att få vänner.
Förra veckan loggade jag in igen och gav det en ny chans, kollade runt lite och helt plötsligt var det jättekul! Oj vad många vänförfrågningar jag hade och minsann om inte den där människan var min gamla kompis?
Nu måste jag logga in varje kväll och leta vidare, vem vet vem man springer på härnäst, har kanske Victoria FB? Eller Persbrandt?