Världskriget pågår för fullt här hemma, ända sen den lilla gråa lådan gjorde entré har saker och ting gått över styr. Första kvällen när vi suttit en stund och spelat började jag undra när alla dom där världarna jag kände igen skulle komma, den där isvärlden och den där när man kunde hoppa runt i en sko. Efter flera timmars kämpande insåg jag till min bestörtning att jag tänkte på Super Mario 3 och där satt jag och plågade mig genom ettan med all sin dåliga grafik.
Dessutom visade sig att min man, som jag hittills trott lidit av en allvarlig minnesstörning, visst kunde komma ihåg saker. Kanske inte att ställa upp skorna på hyllan, ta med gympakläderna till Prinsen eller köpa mjölk, men att det fanns extraliv i den stenen och att man kunde fuska i det röret har tydligen etsat sig fast i hårddisken. Det kallas väl prioritering?
Nu har vi övergått till Super Mario 3 och gliringarna haglar, jag - som räknas som internationell expert i området - påpekar gärna om Martin missar "ett upp" eller ramlar av nån åkande balk medan han tycker det är nödvändigt med "loser" eller "du är så jävla värdelös" så fort jag råkar dö lite.
Ibland kan vi enas och kämpa gemensamt om det är en särskilt svår värld men så fort den är avklarad återgår vi till det bittra kriget, det lär bli en lång natt.