Idag har hela min livsdröm gått i kras. Förvisso visste jag bara om att det var min livsdröm i ungefär åtta timmar men sorgen är ändå stor. Jag har ju brottats med svår ångest angående framtiden i nåt halvår, tankarna på hur/ vad och när jag ska bli nåt stort har gnagt nätterna igenom och ibland har hela livet kännts skit.
Men så idag så nämde en tjej på jobbet nåt om att hon ville läsa till ambulanssjukvårdare och med ens ramlade alla bitar på plats. Det var ju det jag skulle bli! Bara en termins akutvård och sen är saken biff, bättre kunde det inte bli! Jag planerade och funderade hela eftermiddagen, fantiserade om hur coola jag och Martin skulle vara med så coola jobb, hur mycket spännande jag skulle få uppleva och hur skönt det skulle bli att slippa diktaturen på Område 1.
När jag tränat ikväll mötte jag en kompis till Martin som jobbar som just ambulanssjukvårdare och jag började genast grilla honom med frågor om hur och när jag skulle börja läsa. Det var då hela livet rasade, hans svar på alla mina frågor var; "du måste läsa till sjuksköterska först."
End of sentence.
Jag vill inte bli sjuksköterska! Absolut inte! Men tydligen var det enda möjligheten då en ambulanssjukvårdare utan ssk-utbildning inte kan få nåt jobb, man behövde nämligen vara legitimerad att ge mediciner i akuta situationer och det får man inte göra som "bara" ambulanssjukvårdare. Det är liksom så att man inte kommer till nytta om man inte kan göra alla saker som en ssk kan vid exempelvis en bilolycka.
Så nu är jag tillbaka på ruta ett igen, det känns som en scen ur den superläskiga filmen "1408" där killen blir instängd i ett hotellrum, hur han än försöker kommer han inte ut. Jag kommer för alltid vara fast på Gullvivan, jag blir en såndär gammal surkärring som gnäller på vikarierna och säger "så har vi alltid gjort här".
For ever.