Imorgon kunde mitt liv ha förändrats. Allt kunde blivit annorlunda, bättre, roligare och det kunde blivit mitt stora break.
Kunde ha blivit.
Det var ju så att i november så sökte jag tjänstledigt från Gullvivan, det gällde fyra veckor under semestern i juli (åtta månader senare), för att jag fått sommarjobb på BB/ förlossningen. Jag hade tänkt jobba hela min semester och sen fortsätta dom resterande fyra veckorna av sommarperioden med hjälp av tjänstledigheten men det  gick absolut inte för sig. Det skulle inte gå att ordna folk och det skulle bli så jobbigt så, att det fanns ÅTTA månader att lösa det på var ovesäntligt och detta vansinnestilltag skulle inte komma på fråga.
Jag blev såklart skitbesviken men tänkte inte ge upp min dröm för det, jag fortsatte hålla kontakt med avdelningsföreståndaren och fick idag nys om att det behövdes folk även på 34:an - den avdelning där dom sjuka barnen hamnar - så jag kastade mig på telefonen. Jodå, det behövdes folk, men det fanns tyvärr inte någon som kunde ta tid och lära upp mig, varför ringde jag inte tidigare??
Det hade ju knappast hjälpt förklarade jag men chefen där ville absolut att jag skulle höra av mig efter semestern. Av en ren slump fick jag sen för mig att ringa BB igen, man vet ju aldrig.
Jag var välkommen upp imorgon klockan 13.
Jättekul, eller hur?
Problemet är bara att jag aldrig i livet kommer få lov att gå som timanställd hos en annan arbetsgivare! Inte en chans att Diktaturen tillåter det, särskilt med tanke på vad som brukar hända efter tjänstledigt; man kommer aldrig mer tillbaka.
Så hela min livsdröm går om intet imorgon när min chef ringer och berättar vilka regler som minsann gäller på Område 1, att det är uteslutet att jag skulle kunna jobba några ynka timmar med det jag vill helst av allt.
Min enda chans att komma ifrån äldrevården, där jag jobbat i över tio år, är att säga upp mig och be en stilla bön att mina eventuella timmar på BB kan försörja mig, Martin och barnen.