Just nu känns det som om vi skulle behöva en miljon för att få allt att gå ihop, alla vanliga utgifter slåss med mitt köpbehov och inspirationen att göra nåt nytt och fräsch inför våren. Nya köksgardiner vill väl alla ha, men då får jag genast tvångstankar att jag måste matcha med nya krukor och blommor också och gärna en ny lampa med men då blir det inte längre så billigt. Ett par blommor i vardagsrummet har lämnat in och det gapar tomt på deras platser men några nya lär det inte bli, inte heller en ny duk till bordet. När jag städade i akvariet nyss (=förenat med livsfara - dom små jävla zebrabarberna har säkert två rader hajtänder i sin lilla käft) insåg jag att lite nya växter är ett absolut måste men det är ju dyrare än att inreda sitt eget hem så fiskarna får faktiskt skylla sig själva när dom hela tiden käkar upp alla växter jag köper. Som om inte detta vore nog så behöver barnen nya kläder och jag skulle inte tacka nej till ett besök hos frisören, har inte klippt mig på sju månader.
Sorgligt.
Egentligen är det väl inte så hemskt som det låter, jag överlever nog utan nya köksgardiner och blommor men ni vet hur det är, solen tittar fram och man känner lukten av vår (ja jag vet att det är januari) och alla affärer har skyltat om till vår/sommar med härliga färger, kläder, accessoarer och inredning och det är svårt att stå emot. Hade det inte varit för Martin hade jag (som en f.d vän till oss ständigt gjorde) spenderat varenda krona av lönen på bra grejor och sen lånat ihop till hyran. Jag hade antagligen varit utmärglad eftersom jag inte haft råd att köpa mat, utvilad eftersom Martin tilldelats enskild vårdnad och jag därmed sluppit alla dessa vaknätter och snygg eftersom jag haft råd att gå till frisören mer än en gång om året. Säkert hade jag haft ett såntdär hem som tidningarna skriver om också, kanske är värt ett försök?