Idag ramalde lönen in på kontot, jippii! Precis som alla andra med övertrasserade konton -givetvis på grund av en urusel lön, inte för att man tokhandlat i December - har vi ätit mjöl och vatten i flera veckor och kunde idag äntligen ge barnen näringsriktig och god mat som omväxling. För att fira denna stora dag åkte jag och barnen till Överby (köpcentrum) och letade kläder till Prinsen, han har växt som ogräs under hösten och alla byxor är både för korta och för tighta i midjan. Dessutom har det stackars barnet bara kalsonger i strl 116 fast han borde ha 122-128 så dom går han hela tiden och drar i eftersom dom korvar sig i rumpan.
Det visade sig rätt snart att det där med att handla (särskilt kläder) med barnen inte är en dans på rosor och jag fick med nöd och näppe gått igenom tre olika affärer innan vi fick avbryta och åka hem.
Efter en heldag i klädaffärerna åkte vi sen till jätteWillys och storhandlade, barnen var sådär glada. I samma hus som jätteWillys fanns också Europris och tog vi ett varv därinne först, "vi kanske hittar nåt vi behöver" sa Martin i sann shopoholic-anda.
En minut senare var lilla Vild spårlöst borta, jag hade fasntat framför ljushyllan och Martin och Prinsen gick igenom vantbeståndet så hon vandrade iväg på egen hand. Nu känner vi ju den där lilla så det krävdes ingen Sherlock för att hitta henne direkt, hon stod såklart på godisavdelningen och smockade i sig diverse löst som fanns på golvet. Hon erkännde på stört och visade glatt vad hon hade i munnen, en mumsig blandning av Salta Katten, Viol och kexblandning som med all säkerhet redan varit inne i flera munnar.
Väl inne på Willys blev det sju resor värre, Sjövilda skrek som om hon suttit i tortyrkammaren på Guantanamo Bay genom frukten, frysdiskarna, torrvaror, hygien, städ och tvätt så inne på kylvaruavdelningen bad jag Martin på mina bara knän att få bryta upp en förpackning nappar och se om det kunde få tyst på odjuret. Jag insåg förstås det dumma i det, hon har inte ens frågat efter sina nappar på två dagar men vad gör man när man blir desperat? Jag vill till och med trycka in en napp på Prinsen när han vrålar som värst.
Hur vi klarade oss genom helvetshandlingen vet jag inte men ut kom vi i alla fall, barnen var nöjda med en påse fredagsgodis mellan sig och jag och Martin njöt av tystnaden.
När vi kom hem förstod vi att älsklingkaninen låg kvar på golvet vid kassa 3.