Ho ho ho

Så var årets största dag avklarad, känns som hela december är en enda lång strävan efter perfektionism då allt ska vara ordnat, fint och lugnt denna enda stackars dag. Jag älskar jul och njuter varenda dag men det blir lätt lite för mycket, för mycket förväntan, för mycket ståhej på nåt vis.
Julaftons morgon började min kära man med att skrävla om hur många julsms han redan fått fastän klockan bara var elva, att dom flesta var vidarebefodrade till alla i telefonboken och inte alls personligen riktade till honom var tydligen inte viktigt utan det enda som gällde var att vinna över mig i den nypåkomna tävlingen.
Själva aftonen spenderades med min mamma och pappa dit också tomten kom med en massa klappar till alla snälla barn, tomten var i år inhyrd och den bästa jag sett, han var verkligen Tomten personifierad. Allt flöt på i sin vanliga lunk som sig bör; julmat, spralliga barn, KarlBertil Jonsson, julkvällsmat och sen det sedvanliga "detta får inte plats!" när det är dags att packa sig in i bilen.
Det enda som skiljde denna julafton från tidigare år var att Martin slet av halva fingertoppen på en spik, vilket ju såklart gjorde allt väldigt dramatiskt, tack och lov gjorde julsnapsen sitt så det är först idag han börjat oja sig. Det ser inte skoj ut, ungefär som om man skalat av all hud in till köttet runt hela pekfingertoppen, kvar finns bara nageln och en bit av nagelbandet. Först fattade jag inte vad som hänt men sen fick vi fart allihop och började leta plåster, den enda som fanns var helt vanliga klipplåster men det skulle ju inte funka så där stod vi fyra pers helt villrådiga när Systers man plötsligt fick gnista mellan synapserna; "Vi har ju för fan fått två förbandslådor!!" skrek han, yr av glädje. Jag och Syster hade fått varsin av pappa till att ha i bilen och redan första dan fick dom bekänna färg, fram med blodstoppande kompresser och kirurgtejp och ett, tu, tre hade Martin ett paket på handen. 
Nu är stackarn helt förlamad, ena handen med skadad handled efter "våldsamt motstånd" på skolan och den andra invirad i fem meter självhäftande bandage, han går runt med båda händerna rakt upp och stöter självklart emot allting. Ibland tänker han att det nog ska gå att ge katten mat och kör in fingrarna i ringen på locket, eller att det nog ska gå att knyta skorna eller torka Vilda i rumpan men det blir ju bara värre, jag får ju liksom lösa alla situationer och ta loss honom under väldiga plågor. Det är väl en evinnerlig tur att han inte ska ha skjutövning dom närmsta veckorna för det där jättepaketet lär fastna på avtryckaren.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback