Ring tidningarna! Barnen har idag inte bråkat EN ENDA gång! Herregud, kanske är dom sjuka? Allt har bara flytit på och ingen har gapat, inte ens jag, och ingen har slagits utan vi har haft en urmysig dag. Bäst att minnas detta för jag antar att det inte händer igen förrän nästa helgfria söndag.
Nyss ringde Martin och berättade att han skulle på personalfest med Butlers på söndag, ett väldigt festande för honom tycker jag, är det inte min tur snart? Det enda vi får på Område 1 är som vanligt ett stort flådigt ingenting, eller nu ljög jag fy skäms, vi får faktiskt en lyxig jultallrik med halvfärdig Janson och lite köttbullar som vi får avnjuta tillsammans med alla pensionärer som sitter i matsalen.
Just det där med att ta rast och äta i matsalen är något av ett moraliskt dilemma för mig, tänk er själva; där sitter jag på MIN RAST och så får Gerda för sig att hon ska hämta kaffe, tyvärr kan hon varken gå eller bära kaffekopp så vem ska hämta det? Jo kanske den trevliga personalen som sitter och äter? OCh vem ska hjälpa Ester som inte kan dela maten utan gnager på kotletten med sina löständer? Varför inte personalen som ändå sitter i matsalen? Praktiskt. Och hur i herrans namn ska Ingvar komma till bordet med sin mat? Han är ju amputerad och åker rullstol, men oj vad BRA! Här sitter ju en personaaaal!
Vips har min ynka trettiominutare gått och jag får slänga i mig kall mat. Det är inte så att jag inte vill hjälpa till men vart går gränsen? Ska jag titta bort eller vad?

I övrigt kan jag, på tal om fester menar jag, delge en lustig anekdot från en annan gång Martin var på julfest med Butlers. Det var en söndag och han skulle jobba dagen efter så det skulle inte bli så sent, dom andra skulle dra vidare till Uddevalla men han skulle åka hem då. Eller kanske skulle han med en kort sväng? Men han skulle inte bli sen.
Klockan fyra ramlar Martin in genom dörren, full som en spruta och faller i koma, jag väser att om han så bara funderar på att sjukskriva sig för en bakfylla är det slut mellan oss. Klockan ringer, med våld knuffar jag honom ur sängen och upprepar mitt hot, han släpar sig ut ur sovrummet och jag hör hur han skramlar med nycklarna och sen blir det tyst.
En halvtimma senare när jag går upp hittar jag honom halvt medvetslös i soffan, jag undrar såklart vad i hela helvete det är frågan om och får veta att han ringt jobbet och sagt att han kommer en timma senare (eller hur!) och sen skramlat med nycklarna så jag skulle tro att han gått.
 Smart kille det där, han blev ju också osynlig när han la sig på soffan.
Nu är vi i och för sig lediga nästa vecka så han får väl bli hur full han vill men sen får det nog vara slut på festandet. Han ska faktiskt vara ansvarskännande och kontrollerad nuförtiden.