Fjorton timmar kvar tills det åter igen är dags för jobb, ett år kvar till nästa semester. Fy fan.
Efter varje semester brukar man ju få något av en nytändning, man orkar med jobbet lite bättre och har mer tålamod än innan, man har helt enkelt laddat batterierna för hösten och brukar vanligtvis klara sig åtminstone fram till jul innan sammanbrottet kommer. Dessvärre har det blivit så att för varje år så går det fortare och fortare tills nerverna kollapsar och nu i år är det värre än nånsin, jag har haft ångest sen förra veckan och som det verkar kommer jag inte ens orka med fem minuter på Gullvivan. 
Är bara så innerligt trött på mitt jobb att det borde vara straffbart, nån borde se till allas bästa och ta mig därifrån, skaffa mig ett nytt och bättre jobb innan jag avlider. Jag klarar inte mer skitarbetstider, julaftnar, soliga sommarkvällar och varenda helgjävel som finns!
Det allra värsta är ju att då jag var som argast över våra nya scheman så pratade jag med tidningen angående ett repotage om hur vi egentligen har det på Område 1, dom var såklart jätteintresserade men eftersom Chefen inte blev så glad så vågade ingen genomföra och allt rann ut i sanden. För några veckor sen kom värsta uppslaget om hur bra vi har det, hur nöjda "alla" är med dom fantastiska schemana och oj vad allt funkar så bra så bra. Tidningen hade intervjuat ETT hus av sex, det ENDA där personalen är nöjd. Hur mycket suger det?
Nä fy fan säger jag bara, jag får ta obetald semester fram tills nästa sommar. Annars dör jag.