Den där serien "Barnmorskorna" är verkligen påfrestande, jag blir inte människa på flera minuter efteråt utan sitter bara och snyftar. Det är tur att den bara håller på i en halvtimma annars hade jag antagligen fått en affektkramp.
Dom där barnen är ju det käraste man har, från första stund är dom orskak till ständigt dåligt samvete och en livslång oro, från en sekund till en annan blir man ansvarig för en annan persons väl och ve. Sådär utan vidare också, ingen bruksanvisning, ingen hjälp-hot-line, ingen stödperson eller nåt, rakt ut i ingenting slungas man och förväntas uppfostra skrikhalsen till en självständig och väl fungerande människa. Skitsvårt.
Tur i oturen var väl att jag i samband med Prinsen ankomst blev arbetslös så efter ett års mammaledighet hade jag inget att gå tillbaka till, jag skrev in mig som vikarie inom äldrevården och tog dom jobb som fanns men var ofta hemma. Prinsen och jag hängde ihop som Bill och Bull, vi lekte ute varje dag, åkte till vänner, gick till Öppna Förskolan, målade, bakade, badade och gjorde utflykter och den här tiden har varit väldigt avgörande för oss har jag förstått i efterhand.
Med lilla Vilda var allt annorlunda. Barnmorskan som förlöste henne berättade att hon helt plötsligt såg ett par stora blå ögon som stirrade på henne, det var Vilda som självklart inte ville göra som alla andra utan kom ut med ansiktet uppåt. Hon landade på mitt bröst, skrikandes för full hals, och efter tjugofem sekunder sket hon ner hela mig med barnbeck (såntdär grönt bajs som kommer strax efter födseln). När hon var vägd, mätt, färdigkontrollerad och påklädd hade hon fortfarande inte slutat yla och vi började fundera på om det varit så smart med ett syskon, till och med barnmorskan påpekade att "hon minsann hade lungor i alla fall".
Två och ett halvt år senare har vi lyckats uppfostra en enväldsdiktator, den som inte dansar efter hennes pipa kan ta sig i brasan och det tar hus i helvete så fort det inte blir som hon vill. Hon måste absolut vara med och välja kläder, ta på sig själv, äta själv med kniv och gaffel, cykla själv, sätta sig i bilen själv...
Det finns inga gränser för allt hon tycker att hon redan kan så bra så bra, att förklara att man kanske inte kan allt när man bara är två år är fullständigt meningslöst. Det är bara att låta henne hållas.
Även om det är svårt att vara förälder och man många gånger ifrågasätter sig själv som mamma eller pappa så tycker man ju innerst inne att man på det stora hela gör rätt, man lär dom säga "tack" och duka av bordet, torka sig i röven och tvätta händerna, läsa, skriva och alla såna där bra grejer. Att få kritk som förälder innebär en personlig kränkning och man kan ha svårt att se saker och ting från en annan synvinkel, "vad vet dom då? Som gör på det viset?", man svarar oftast med ilska och känner sig misslyckad.
Men det är vårt jobb som ansvarstagande vuxna och goda förebilder att lära ut rätt och fel i enlighet med socala koder, det mänskliga samspelet och den presonliga integriteten, vi har ansvaret för att våra barn blir bra och goda människor och om vi inte ingriper när en liten mår dåligt så visar vi ju bara att vi tycker det är okej. Att vi accepterar en taskig situation och på så vis går hela spiralen runt.