Häromdagen kom jag över en blogg som Amina skriver från USA där hon är aupair, för mig som f.d blev det en nostalgitrip utan hejd. Nu i höst är det tolv år sen jag själv lämnade Sverige, ensam satt jag där på planet och undrade vad fan jag gjort, från den stunden var det mitt eget ansvar att överleva med skolengelskan som enda sällskap och dom första timmarna i luften var fyllda av tvivel och ånger.
Min "värdpappa" Perry kom och hämtade mig i en stor amerikansk bil och första gången jag såg Cincinnatis silhuett torna upp sig framför oss så försvann all tveksamhet, här var mitt hem!



Tre dagar efter min ankomst fick jag bilnycklarna och det fulla ansvaret för en åtta veckor gammal pojke, familjen hade städerska och lämnade alla sina kläder på kemtvätt så det enda som krävdes av mig var att ta hand om Will, vilket i sig var ett stort jobb för en artonåring.
Att i ord beskriva det här 1,5 året är omöjligt, det var den bästa tiden i mitt liv och jag fick uppleva så många fantastiska saker, det förändrade mig och lade grunden till den person jag är idag och även om det skär i ett föräldrahjärta är jag så tacksam att min mamma och pappa uppmuntrade mig till att åka.
Hade dom vetat hälften av allt som hände hade dom antagligen ångrat vartenda ord och rott över Atlanten för att hämta hem mig... Själv kommer jag aldrig låta mina barn göra en sån sak, fullständig livsfarligt! Att jag överlevt utan en enda sjukdom eller några bestående men är ett under.
Sen kan jag nu i efterhand undra hur i herrans namn jag vågade, inte bara att ta steget och resa ensam utan också alla dumma grejor vi tog oss för?
Vi gjorde ett hemmagjort leg i Paint på datorn, skrev ut och stämplade en enkrona i vattenfärg, plastade in det och hävdade sen för alla vakter på klubbar att det var ett svenskt skol-id. Funkade utmärkt tillsammans med urringat och en sexig svensk brytning. Men tänk om vi blivit påkommna?
Eller som när jag och Malin åkte fast för polisen, två allvarliga gubbar stirrade på mig och berättade om alla hemskheter som komma skulle eftersom jag inte hade mitt körkort med mig/ körde för fort/ spelade för hög musik, Malin satt kvar i bilen och skrek fula ord på svenska och jag kunde inte hålla mig för skratt. Den kvällen fick vi åka polisbil.
En annan gång stod vi på stamhaket och drack öl och var mitt i en biljardturnering när stället blev beskjutet, polis och rånare pepprade "The Mad Frog" och vi fick ligga på golvet i flera minuter.
När semestern närmade sig för mig så bönade jag och bad på mina bara knän att jag och en kompis skulle få ta bilen till New Orleans, vi lovade dyrt och heligt att sköta oss och köra försiktigt. Vad vi inte berättade var att vi under hela den fem dagar långa semestern bodde i bilen eftersom vi var för snåla för att ta in på hotell. Istället ansåg vi att det var ett moget beslut att dra nytta av vår (vid det här laget icke-befintliga) svenska brytning och den restaurang-ägar-konferrens som ägde rum i stan. När vi kom hem igen stank bilen nåt otroligt, vi hade inte duschat på hela veckan eftersom vi ägnat oss åt trevligarer saker dom nätter vi sov på hotell, dessutom hade vi flera gånger spillt ut mat och dryck som sen mognat i solens sken.
Tänk om man kunde konservera alla minnen, jag vill inte glömma en enda sekund av min tid over-there men dessvärre försvinner mer och mer. En dröm är ju förstås att åka tillbaka men det lär väl aldrig bli mer än just en dröm.