Idag bar det av till Vattenpalatset med man och barn, Prinsen har väntat så på att få åka för det var ett tag sen vi var där. Han har ju alltid varit som en liten torsk i vattnet, hoppat och dykt, åkt rutchkana och lekt och vi har väl nånstans trott att alla barn är såna. Själv var jag livrädd för vatten fram tills jag var typ tio och jag kan fortfarande inte gå i och bada själv om vi är på stranden men det har jag aldrig funderat över.
Tills nu, Lillan vill absolut inte åka, hoppa eller dyka. Knappt heller leka i plaskbassängen själv utan hon måste hålla ett krampaktigt tag runt min hals och blinka vilt om minsta droppe skulle träffa hennes ansikte. "Nej." säger hon bara, vänligt men väldigt bestämt, om man frågar henne om hon kanske skulle kunna tänka sig att släppa lite på sitt tag, försökte åka en gång med henne i den stora kanan och visst skrattade hon men sen när jag undrade om hon ville åka mer sa hon bara "nej". Inget mer, inget mindre. Så jag simmade sex längder med henne på ryggen - hoppas verkligen vi inte råkar ut för skeppsbrott nån gång för det var jävligt jobbigt - och sen ville hon sitta på kanten och sprattla med benen.
Jättekul, Martin och Prinsen åkte kana och hoppade för glatta livet och jag fick sprattla med benen.