Beklagade mig lite över de torra och fula blommorna i vardagsrumsfönstret igår. Nu när jag fått så fina gardiner var det helt klart dags för några fina vårblommor!
Av nån konstig anledning, förmodligen värmeslag, sa Martin ja till min idé.
Så jag gick en halvtimma tidigare från jobbet, tänkte hinna med ett besök på den klart bästa blomsteraffären i trestadsområdet - Blomsterlandet! Eftersom det var drygt tre mil att åka så gällde det att vara effektiv och snabb därinne, jag hade bara en halvtimma på mig.

Efter att ha spenderat 25 minuter i "förbutiken" som bara säljer inredningsprylar inåg jag att detta inte kommer att gå bra. Att komma hem utan en enda grön liten kvist och försöka motivera en övertrassering för Martin var helt uteslutet.

Raskt slet jag åt mig första bästa blomma och fick som av ett mirakel tag på en passande kruka i kassalinjen, haha! Jag hade inte tappat stilen, nu skulle jag bara betala och sen slänga mig in i bilen. Verkade bara vara fem minuter sen till dagis.

Betala ja, det var där jag fick kraftig panikångest. Långt innan detta tillfälle hade jag begrundat mitt fönster och förstått att några nya blomor mitt i semesterkassan var det inte tal om, så jag hade liksom slagit den tanken ur hågen. Men när Martin helt plötsligt gick med på att spendera cash på en sån rolig sak som några små blommor blev jag ju helt febrig och började genast planera. Det leder då upp till min panik i kön på Blomsterlandet, för den sammanlagda summan bev klart mer än vad nån liten blomma skulle kostat...

Hade svårt att andas  bilen och förberedde ett långt och tårdrypande försvarstal, hur skulle jag förklara att jag kom hem med två påsar inredning, bla en liten lampa, men bara en blomma när jag så glatt kvällen innan hävdat att man minsann fick mycket mer blommor för pengarna i Uddevalla än här i stan??
Martin sa faktiskt ingenting, han sa bara att det var fina saker men visst var det väl blommor jag skulle köpa?
Jag har inte visat honom kvittot.