Idag åkte vi in till stan när jag slutat jobbet, man får ju passa på när folket går man ur huse för att partaja.
Det som brukar vara mysigast med Fallens dagar är alla små marknadsstånd som står uppställda längs kanalkanten, hela vägen från bron ner till badhuset brukar krylla av mer eler mindre seriösa knallar som säljer allt från soft airguns (utan tillstånd) till plastgrodor som piper.
Men i år fanns inget sånt, ett enda marknadsstånd såg jag, dom sålde kläder mitt i allén. Jag vet inte vad som hänt alla dom andra knallarna, har dom kanske blivit dödshotade av Knallemaffian? Varför skulle dom annars låta bli att dyka upp på västsveriges största festival?
Väldigt konstigt...
En annan sak som är i allra högsta grad konstig är hur i hela friden Trollhättans Stad kan tillåta ett spektakel som Axel's Tivoli att inta staden? Detta kringresande nöjesfält liknar mest en orgie i skruvar, muttrar, spritstinkande gubbar utan tänder och hutlösa priser. Jag tvivlar verkligen på att någonting som snurrar och svingas tjugo meter upp i luften klockan fyra för att klockan åtta ligga nerpackat i en 30cmX45cm stor låda kan klassas som säkert. Vem är ansvarig för att alla muttrar dras åt på denna attraktion?


Mina små ville ju såklart åka allt på detta vansinniga tivoli men mamman och pappan var för en enda gångs skull helt och hållet eniga i den frågan, NEJ! sa vi i samma andetag. Sen såg vi dom besvikna ögonen och tillät ett åk på karuselltåg (Sessan) och hopp på studsmatta (Prinsen).
Mannen som hjälpte Sessan upp på tåget hade inga framtänder, luktade alkohol och varken talade eller förstod ett ord svenska, dessutom var han rejält smutsig och jag insåg att jag skulle bli tvungen att skrubba Sessans kropp med Svinto när vi kom hem.

Sen ville Prinsen spela bort sina surt förvärvade pengar (veckopengen) på lotter och snurrande hjul.
Det hela började med att han promt skulle "köra en omgång" (som han sa) på pilkastning. Jag insåg sannolikheten i att han - liten pojke på fem - skulle få till det så att pilens spets genomborrade den skrynkliga ballongen och började förklara att det var helt omöjligt och att vi skulle kunna köpa nåt kul lite längre bort, sen blev jag avbruten av ett ljudligt PANG! Tro det eller ej men han träffade, både jag, pappa och tre äldre killar som såg på var helt förbluffade. Prinsen tjöt av glädje och mottog en uppblåsbar hammare av mannen bakom disken, som för övrigt var misstänkt lik Lasse Kongo. Ni vet busschauffören i "Torsk på Tallin".
I detta ögonblick tändes en eld i Martins ögon. Han ville också vinna nånting. Med raska steg tog han sig bort till det stora chokladhjulet, lade i en tia och glodde förväntansfullt på hjulet.

Då inträffar något mycket märkligt.
Martin vinner.
Gul vinst.
Det är bara en pinne kvar till nummer femton, men den står faktiskt på nummer fjorton.
Den söta tjejen bakom disken - som självklart inte pratar svenska - uppmärksammar inte detta förrän hon nuddat knappen för att på nytt snurra hjulet. Då vänder hon sig snabbt om, ser att nummer fjorton passerar och tittar på Martin som ser alldeles galen ut. Han försöker på alla vis få henne att förstå att det faktiskt var nummer fjorton men hon bara ler och pekar på hjulet som nu rört sig den ynka milimeter som krävdes för att nummer femton skulle bli vinnare.
Då blir min man arg.
På mig kan han bli det rätt ofta, men aldrig, aldrig på en främmande människa. Och absolut inte på en söt tjej.
Men nu, när en gul vinst på chokladhjulet står på spel, blir han arg. Han viftar med armarna, gapar om hur "det är för dåligt" och går med arga steg därifrån.
Då inser flickan att hon gått över gränsen. Hon ropar tillbaka honom och efter en minut står han framför mig med en tvåkilos Tobleroneask och är gladare än nånsin.