"Köp å köp! Ja hör aldri annet!"

Idag hände något väldigt ovanligt; familjen åkte till Ikea. Det kanske inte var så konstigt i sig, utan det som var ganska häpnadsväckande var att det skedde helt (nästan) utan protester från Martin.
Jag har ju som bekant stora planer för badrummet, hade tänkt att våra tre kvadratmeter skulle förvandlas till ett mini-spa. Ni vet med romantiska spa-lampor (som ni sett), fina ljusstakar, blommor, tavlor... Tyvärr verkar hela den här apparaten bli ganska dyr, inte lika dyr som en "riktig" helrenovering med kakel, golv och så men näst intill.
Tack och lov har ju Ingvar fixat det så att gemene man kan ha det lite fint hemma utan att det kostar skjortan och därför packade vi in barnen och satte av söderut. Jag var förväntansfull och kunde inte hålla tyst i bilen utan pratade oavbrutet om vad som skulle köpas, både badrumssaker och annat som jag tyckte vi behövde. Martin blev svettig och försökte hålla sig ifrån dom klassiska orden "nja, men det behöver vi ju inte köpa nu. Vi kan ju vänta och se".
Efter två mil blev jag akut åksjuk och kunde inte säga ett ord till utan att huvudet snurrade, Martin var väldigt nöjd.

Väl där checkade vi in Prinsen på Småland, tog Sessan i en kundvagn och gick in, jag upplevde nästan samma rus som när man går in genom portarna på Ge-Kås i Ullared.
Allt gick som smort ganska länge, jag och mannen var vänner, Lillan satt relativt snällt i vagnen och en hel del bra saker lades bredvid  henne. Man kan faktiskt säga att allt gick som smort fram tills klockan halv åtta.
Då hade barnen Svenson tröttnat för länge sen, och började grina och ränna runt hela nedre plan. Konstigt, men folk har rätt mycket överseende med lilla Sessan, det är bara gulligt när hon springer omkring som en galen människa och river i allt. När hon sen börjar illvråla för att man försöker styra henne lite eller värst av allt; skulle ta henne under armen och gå, då ler folk i alla åldrar nåt slags sympatiskt leende och verkar tänka " åh va gullig hon är! Hon är nog trött."
Men när Prinsen tappar tålamodet och springer runt i affären, välter ner grejor och skriker och grinar, då blänger folk ilsket på en och tänker - eller säger! - "Herregud! Vilket ouppfostrat barn! Sådär var det minsann inte på min tid!"
Nu var det inte så illa idag, Prinsen uppförde sig exemplariskt, det var mest Sessan som inte pallade trycket och låg i en lealös hög på golvet i kön och skrek som en gris. Prinsen gjorde sitt bästa för att muntra upp henne och körde danstricks, slir, och allehanda vurpor på golvet framför henne. Man kan säga att det piggade upp damen. Definitivt.
Hon hängde på direkt och snart hade dom arbetat upp varandra till nån slags okontrollerbar frenesi och sprang runt utanför kassorna, kryssade fram bland ilskna människor med kundvagn och slängde sig på golvet för att se vem som gled längst...
Jag och Martin svettades och gjorde sten sax och påse för ingen ville gå ur kön och erkänna barnen som sina.

Senare, i en annan alldeles för lång kö till korven, såg jag en mamma sitta lugnt bläddrandes i en tidning med två änglar bredvid sig ätandes på varsin glass. Herregud tänkte jag, har hon drogat  sina barn?! Hur kan det annars komma sig att dom sitter ner och äter utan att spilla/ skrika/ kasta glass? Måste va Rohypnol.
Mina barn fick nöja sig med en korv och en sträng ketchup, men det blev i alla fall katastrof.
Det fanns ju givetvis inga bra bord utanför kassorna utan man var hänvisad till att äta sin femkronors-korv vid ett superhögt barbord med tillhörande jättestol. Alla dom platserna var såklart upptagna, av bland andra coola mamman med dom drogade ungarna, så vi fick hålla till vid ett sånt där "ståbord". Monstren sprang runt runt under bordet och lekte ta över hela matavdelningen, Lillan torkade all sin ketchup på min ljusa tröja, Martin spillde ut en hel dricka på golvet som Prinsen gick rakt fram och stampade i och som grädde på moset fick Lillan tag i den andra drickamuggen, tog en klunk och hällde resten rakt ut på golvet.
Jag skrek nåt om "jävla puckon!" och släpade Sessan ut till bilen, hon grät hela vägen och hjärtat brast ungefär två tusen gånger.
Klockan var läggdags för länge sen och barnen hade stått ut med min beslutsångest i flera timmar, dessutom skulle dom ju upp imorn vid sex... Jag satt på parkeringen med en otröstlig liten docka som mellan alla hulkningar och tårar pressade fram "banen åka häm! Åka häm mä bl!" (= Barnen åka hem. Åka hem med bil.)

Dom stackars barnen kom i alla fall hem och i säng, men antar att dom imorn klockan sex får betala ett högt pris för min köphysteri...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback