För ett tag sen vann vår lilla stad en bitter vadslagning med grannstäderna. Priset var en högskola. 
Väldigt praktiskt, nu är nämligen hela centrum en enda stor byggarbetsplats och helt oframkomlig. Dessutom har dom rivit mitt gamla högstadium!
Inte för att jag bryr mig nämnvärt men det försätter mig i samma situation som min kära far; nämligen att varje gång vi passerar platsen där min gamla skola låg så måste jag peka ut och säga "här barn, här gick mamma i skolan. Nu är allt borta, tänk vad dom ska riva och förstöra."
Nej, jag är inte rädd för förändring, det är bara det att jag tycker om när saker och ting fortsätter vara som dom alltid varit.
Hur som helst så fick vi (jag och monstren) idag en exklusiiv rundvandring tillsammans med min syster som jobbar där. Det var hemskt stort och jag hade lätt gått vilse på en minut. Syster visade oss alla fräscha lokaler och vi fick även kolla in hennes flådiga kontor. Det var ju jättefint men väldigt kalt, tydligen var det strängeligen förbjudet att spika i väggarna, sätta upp gardiner eller ställa något överhuvudtaget i fönstren. Ljuset skulle nänligen "strömma fritt" i huset.
Oj oj oj. Tur att inte jag jobbar där, jag hade fått revoltproblem och genast satt upp kitschiga tavlor och grälla gardiner. 
Som tur var hade dom flesta redan insett att vad designern säger och vad folket gör oftast är två skilda saker, och köpt lite blommor och placerat ut små personliga ting på sina rum. Syster visade oss också var hon sitter och spelar in sina distansföreläsningar, ett litet rum fullt med svindyr utrustning och massor med knappar, och jag tog genast ut barnen därifrån. Det hade kunnat sluta med en katastrof med astronomiska belopp på räkning.
Tack och lov klarade vi av rundvandringen utan minsta problem och vi tackar kära Syster för förhandsvisningen.

Idag har jag klarat mig med endast tre gråtanfall, det första inföll när Puddingen med tårar i rösten undrade hur länge den stora sorgen höll i sig. För er som inte fött barn kan jag berätta att man vanligen får en liten depression strax efter förlossningen, man gråter lätt och ofta och alltid helt utan anledning.
Jag svarade henne mellan mina hulkningar att jag inte visste, Lillan är ju ändå 1,5 nu så snart borde det väl ge sig?
Del två i den stora gråthysterin kom när vi satt uppe hos dom och åt lite kvällsmat och vi pratade om förlossningen och hur allt blev och vad som egentligen hänt.
Som avslutning började jag grina igen när jag berättade om ett par goda vänner vars son fick kramper ett par timmar gammal och det visade sig att han fått en blödning i hjärnan.
Jag sa till Puddingen att vi inte kunde fortsätta på det här viset och lovade snar bättring, det är ju för guds skull ändå hon som ska gråta och jag som ska trösta.